Jubileumsutställningen Fria 90 | HAM

Stiina Saaristo undervisar i teckning för förstaårsstudenter. Hon beskriver konst som något som ibland kräver uthållighet och att man biter ihop.
För mig är det viktigaste konstskolan ger är en startpunkt på vägen till att bli konstnär. Den ställer frågor, men ger också verktyg – och åtminstone delvisa svar – på livets, mänsklighetens och skapandets dilemman. Att få tillhöra en grupp med likasinnade är också viktigt, och medvetenheten om sina kollegor ger styrka i konstnärskapet framöver.
Jag vill lära ut en sund balans mellan självmedkänsla och krav, att våga utmana sig själv. En lagom dos vila och hårt arbete, lätthet och njutning – men också ansträngning och att ibland bita ihop.
För Saaristo var konsten ett sätt att hantera svåra känslor i yngre år. Livet självt är fortfarande den främsta inspirationskällan för hennes konst.
När jag var yngre hade konstskapandet en tydlig terapeutisk funktion – jag kunde bearbeta svåra saker genom min konst. Idag är konsten också en livsstil och en källa till glädje, förutom att vara en utmaning.
Jag inspireras av livet – mitt eget och allt jag möter, hör och ser omkring mig. Jag försöker även omvandla min rädsla och ångest till en form som går att möta. Jag har en särskild svaghet för kitsch – glansbilder och lite smaklösa saker, vad de än må vara.
Jag är särskilt intresserad av teckning och måleri, särskilt ett slags hantverksmässighet som får synas i det färdiga verket. Just nu är jag också svag för keramik. Allt är tillåtet.