Jubileumsutställningen Fria 90 | HAM

Måleriläraren Pauliina Turakka Purhonen vill förmedla till sina elever att det alltid finns någon annan skapare eller betraktare i närheten – någon vars arbete kan ge insikt och nya perspektiv när man känner sig fast eller tvivlar på sitt eget skapande.
“Det viktigaste var att förstå att det finns en väg ut. Under mitt examensår och direkt efteråt körde mitt måleri fast helt. Men så hittade jag oväntat en ny riktning – genom färgstarka, sydda skulpturer.”
“Jag vill visa att det alltid finns någon annan i närheten – en annan konstnär, en annan betraktare – vars arbete kan hjälpa dig se klart när du tappat tron eller fastnat. Den personen kan sitta bredvid dig i klassrummet, eller tala till dig från flera sekler tillbaka genom ett verk som träffar rätt i stunden.”
“Det bästa med måleri är att tankar, problem, lösningar och känslor – allt på en gång – kan synliggöras på en (oftast) platt yta. Och bilden består, du kan återvända till den gång på gång.
Som målare är det förstås också skrämmande. Man undrar varför man frivilligt utsätter sig för det – att flå sig själv levande – när skulptur kanske erbjuder fler sätt att gömma sig. Men det är nog fartkänslan – och att man inte kan gömma sig för sig själv medan man målar – som alltid drar mig tillbaka.”
“Jag skulle mycket gärna ha varit elev till Rogier van der Weyden en tid.”
“Fria är en liten skola där alla känner varandra. Det är viktigt att få lära sig måleri bland människor man känner och litar på.”