Markku Arantila: ”Som vuxen kan man leka de lekar man inte kunde som barn.”

Vad är det viktigaste du lärde dig på konstskolan?

Det kanske viktigaste jag lärde mig i konstskolan var att måleri har betydelse. Jag var yngst i min årskurs vid Fria Konstskolan – jag hade inte ens fyllt arton hösten jag började – och tog emot allt som undervisades med stor iver. Åren efter skolan var svåra, men jag övervägde aldrig att ge upp, för jag var övertygad om att jag höll på med något mycket meningsfullt. Jag tror fortfarande att måleri – även som en konstform bland andra – är något ytterst betydelsefullt.

Om möjligheten att skapa konst försvann, vore mänskligheten illa ute. Konst rymmer något särskilt, något som är unikt för människan. Utan det skulle vi förtvina.

På den tiden lärde vi oss inte hur konstvärlden fungerar eller hur man söker stipendier – något jag många gånger senare har saknat. Men kanske var det just den där skyddade konstnärliga bubblan som gjorde att jag fortsatte. Jag målar fortfarande i samma bomullsmoln. När penseln är i min hand finns bara relationen mellan mig och målningen. När penseln läggs ner, är det förstås viktigt att ha kontakt med världen utanför. Det lärde jag mig inte i konstskolan – det lärde jag mig av livet.

Varför målar du?

För lekens skull. Ursprungligen tänkte jag bli filmregissör. Jag gjorde stumfilmer med min pappas Bell & Howell Filmo–kamera från 1936 – det var 1970‑talet, före videokamerornas tid. Det fina med film var att när man var för gammal för att leka cowboys och indianer, kunde man ändå fortsätta leka – bara man satte en kamera i någons hand. Det svåra var att film är långsamt och krångligt, och att alla alltid har olika åsikter. Måleri är enklare – man får alltid precis det man vill ha.

Jag började måla när min mamma nästan tvingade mig att gå en målarkurs på medborgarinstitutet. Jag upptäckte att oljefärg hade sina fördelar, och efter ett tag deklarerade jag hemma att jag skulle bli målare. Det kändes inte som någon utmaning – det var bara något som hände. Nästa höst började jag på Fria Konstskolan. Jag upptäckte färgerna, och det var fantastiskt.

Efter skolan försvann dock leken ibland. Det krävdes en kris för att jag skulle förstå att man får – och måste – måla precis det man vill. Måleri är ingen form av dressyr.

Leken borde inte lämnas åt barnen. Ett barns fantasi bygger på begränsad kunskap. En vuxens fantasi har mycket rikare råmaterial att hämta ur. Som vuxen kan man leka de lekar man inte kunde som barn. Jag kunde inte måla det jag målar idag, när jag var liten.

Många vuxna kan inte leka alls – särskilt inte utan regler. Det är viktigt att de som kan, faktiskt leker. Verklighetsflykt ses ofta som något negativt, men jag tycker att verklighetsflykt till verkligheten är farligare – en verklighet där till synes nödvändiga, men i grunden godtyckliga strukturer skapar en absurd hinderbana av livet.

Var hämtar du inspiration till ditt måleri?

Mina största skatter är meningsfulla tillfälligheter. En gång körde jag förbi Kalanti och undrade om det kanske fanns en medeltida kyrka där. Jag svängde in i centrum och hittade kyrkan – och på väggen en stor kalkmålning föreställande ett helgon som anländer med segelbåt på korståg till ett hedniskt land. Till höger i bilden fanns en strandsluttning – och ett troll.

Jag blev fullständigt häpen – jag hade just målat det här! Jag hade nyligen gjort en akvarell där två figurer seglar mot en strandbank där ett troll sitter. Kompositionen var nästan identisk. Men jag hade aldrig sett Kalantis kyrka tidigare – inte ens på bild, vad jag vet.

Då insåg jag att denna märkliga tillfällighet var en gåva – den berättade att något var fel i min målning. Jag hade målat Narrskeppet, men det var inte rätt. Så jag målade en ny version där jag själv var både korstågsfarare och troll – ett dubbelt självporträtt. Det var ett sätt att utforska en inre konflikt: att välja mellan att stå på de "godas" sida – de som tror att de är goda – eller de andras. Narrskeppet var bara planlös vilsenhet. Jag behövde en verklig uppgörelse.

Så fungerar inspiration: måleri är alltid i dialog med omvärlden. Andra konstverk spelar också en stor roll, men aldrig direkt – alltid i relation till det egna livet och det omgivande samhället. Ju fler och rikare influenser, desto bättre: hela världen, från stenåldern till nutid, från det vardagliga till det mest förfinade. Även världshändelser påverkar mina målningar – även om jag aldrig gör uttalat politisk konst.

Vilka tekniker fascinerar dig just nu?

Det finns otroligt många intressanta tekniker. Jag tycker om att variera – det är som skillnaden mellan sked och gaffel: de fångar olika saker. Akvarell är alltid underbart att måla med, men på sistone har jag arbetat i olja och tempera. Digitalt måleri är också väldigt intressant nu när verktygen har utvecklats så mycket. Sedan finns det tusch, akryl, pastell... Att byta teknik hjälper mig att inte fastna – och tekniker kan också kombineras.

Markku Arantila

• Målare
• Född 1960
• Studier: Fria Konstskolan 1978–1982; Konstfack (konstpedagogik) 1997–2000
• Bosatt i konstnärshemmet Lallukka, Helsingfors
• Lär akvarellmålning