Eveliina Hämäläinen: ”Genom måleri kan jag skildra livets oändligt långsamma förändring”

Återblick (Muistuma), 2023, olja på duk, 120 x 150 cm. Foto: Anna Autio

Eveliina Hämäläinen är huvudlärare för första årskursen vid Fria Konstskolan. I början av sin konstnärliga bana fann hon inspiration i en bok om Agnes Martin och i sina vistelser på ön Utö mitt i havet.

Vad är det viktigaste du själv har lärt dig i konsthögskolan?

I mina målningar har linjeformade spår alltid varit närvarande. Det finns något magiskt i linjer—de för med sig ljus och skuggor genom tiden. Under studierna sökte jag ett sätt att måla där handen och motivet smälter samman. Jag studerade fyra år vid Fria Konstskolan och gjorde sedan allt möjligt på Bildkonstakademin: jag tillverkade papper av gamla kläder, höll på med grafik, träsnitt och trägravyr. Till slut började jag gravera i målerytor och senare i färg. Från grafiken tog jag med mig ett tänkande i lager. På en stillebenkurs i slutet av studierna målade jag en frimärksstor yta med just de spår jag hade eftersträvat. Målningen var på trä. Det tog ännu lång tid innan jag kunde föra över dessa spår till duk med oljefärg. Under studierna fanns det utrymme att misslyckas, försöka och söka. Det jag gjorde krävde tid och blev tydligt först långt senare.

Vid Fria Konstskolan var koncentrationen kring måleriet mycket värdefull. Det gav glädje i Bildkonstakademins mera mångfacetterade miljö, där jag redan hade funnit ett slags ro i min praktik. I bästa fall erbjöd båda skolorna kunskap som förs vidare från hand till hand, tankar och färdigheter som uppstår genom praktiskt arbete. Materialläran, där man betraktar måleriet från pigmentets synvinkel, har gett mig mycket i mitt eget arbete. Jag tror att det viktigaste under studietiden är att hitta en källa att hämta från—arbetssätt som för ens måleri framåt och bär även efter examen.

Var får du själv inspiration till ditt måleri?

Jag promenerar, cyklar och simmar i havet året runt—där hittar jag mina motiv, under och ovanför ytan. När kroppen och sinnena är vakna, fungerar måleriet. En bild leder till nästa; ofta får jag idén till nästa målning medan jag jobbar med den föregående. Motiven kommer som bilder—först otydliga, men de klarnar med tiden. Jag när dem genom att se och uppleva. Jag samlar bilder, skisser och färgkartor. På resor gör jag enklare tuschmålningar. Till slut funderar jag på vilka färgskikt jag behöver för att nå det önskade resultatet. När jag går till ateljén vet jag vad jag ska göra. Jag kan inte gå dit och vänta på rätt stämning eller idé—det jobbet sker utanför ateljén.

När jag började på Fria Konstskolan kändes det som att komma hem, även om jag inte riktigt visste var jag var. Jag upplevde samma känsla på Utö, där Bildkonstakademin har ett residens. På denna lilla karga klippa ser man horisonten åt alla håll. Platsen känns fortfarande som ett slags bokmärke. När måleriet blir svårt tänker jag ofta: vad skulle jag göra på ön? Det hjälper mig att skala bort det oväsentliga.

Varför målar du?

Av nyfikenhet på livet och det mänskliga. Mina målningar är intima och personliga. De bygger på iakttagelser och upplevelser av vad det innebär att leva i kontakt med omvärlden och andra människor. Jag har målat en serie om den mörka skogen och havet, om känslan av att inte se men att höra och känna växter, vind, ljud och vatten. Min senaste utställning handlade om tillit och relationer mellan människor. Genom måleri kan jag skildra livets oändligt långsamma förändring och hur vi håller oss fast i nuet, det förflutna och framtiden med tunna, värdefulla trådar.

I gamla målningar fascineras jag av färgernas förändringar, sprickor och slitage. Av hur människor från förr lämnade meddelanden med sina händer, och vad som finns kvar av dem idag. I måleriet förvandlas det osynliga till synligt, pigment till bilder och tankar till visioner. Det miraklet intresserar mig fortfarande.

Vilken målare skulle du ha velat vara elev till?

När jag studerade som tjugoåring läste jag Agnes Martins bok Tystnad på mitt hus golv, utgiven av Fria Konstskolan. Hennes närvaro i esséerna och intervjuerna gjorde ett starkt intryck. Agnes har förblivit en fängslande konstnär vars verk inte släpper taget när man möter dem. Jag skulle gärna lyssna till hennes tankar om livet och måleriet, se hur linjer blir rutnät. I den enkelheten och stillheten finns en tidlöshet som jag ständigt återkommer till.