Jubileumsutställningen Fria 90 | HAM

Bildkonstnären Camilla Vuorenmaa vill betona skrivandets och samtalets betydelse inom konstundervisningen. Det svåraste för henne som studerande var att sätta ord på sina egna tankar kring sitt arbete.
“Att fördjupa innehållet i det egna arbetet genom skrivande och samtal, och att lära sig navigera livet som yrkesverksam bildkonstnär. Det är två områden jag försöker lyfta fram parallellt i min undervisning.
För mig var det allra svåraste under studietiden att formulera mina tankar kring mitt eget arbete – jag såg inte värdet i det till en början. Jag förstod inte hur viktigt det var. Men när jag till slut tvingade mig själv att skriva märkte jag att skrivandet och reflektionen faktiskt förde arbetet vidare och tillförde nya nivåer.
Med ’praktiska frågor’ menar jag allt från att klara av vardagen som konstnär, till att organisera utställningar, skapa arbetsrutiner i ateljén, söka stipendier och så vidare.”
“För att jag helt enkelt inte kan låta bli – det är ett inre tvång. Jag sa redan som sjuåring i skolan att jag ville bli konstnär, utan att egentligen veta vad det innebar. Kanske är det ett inbyggt sätt att se på världen, som bara har tagit över.
Jag har aldrig gett mig själv en reträttväg. Jag har haft andra jobb, men har aldrig velat göra karriär inom dem. Jag kallar mig bildkonstnär, men om jag måste välja identifierar jag mig mest med måleri.
För mig innebär måleriet ofta att bearbeta underlaget genom att gravera i det, och att kombinera måleriet med andra tekniker, ljus och rumsliga element. Min arbetsprocess är mycket fysisk, och jag arbetar med storskaliga verk och installationer. På något sätt strävar jag alltid efter att skapa ett rum där betraktaren dras in i målningen.”
“Måleri är bildkonstens kungliga disciplin – urgammal och otroligt svår att bemästra, trots sin till synes enkla tvådimensionella form. En stillbild som magnetiserar sin omgivning.
Ett bra måleri kan få mig att gråta, och samtidigt känna ett tryck över bröstet – på ett bra sätt. Och det sätter alltid igång tankarna: varje gång jag ser på det upptäcker jag något nytt.
Det märks snabbt om ett verk är genomtänkt – om det förhåller sig till konsthistorien, till samtida frågor och så vidare. Professionella konstnärer urskiljer sig.
Samtidigt tycker jag det är otroligt viktigt att konst också får skapas för skapandets egen skull. Jag tror verkligen att världen vore mindre våldsam om alla hade någon form av kreativ hobby – ett sätt att uttrycka sig vid sidan av vardagen.”
“Det finns många källor – till exempel populärkultur, skräckfilmer, sagor och urbana legender, djur, kyrkogårdar, familjedramer på film, och biografier om yrkespersoner från olika områden. Jag fascineras av historiens återkommande mönster och hur förändrade värderingar speglas i dem.
Jag är särskilt intresserad av berättelser – och berättarna bakom dem. Genom att iaktta vissa yrkes- eller värdebaserade grupper (som idrottare, cirkusartister, fiskare och på senare tid spiritualister) har jag försökt skildra sociala hierarkier, grupptillhörighet och dynamik.
Jag tror att både min nationella och familjemässiga bakgrund har påverkat den här tendensen. Som uppvuxen i ett tyst landskap och i en problematisk familj lärde jag mig att iaktta människor noggrant för att förstå vad de tänker. Ofta avbildas gestalterna i mina verk ensamma – koncentrerade på en aktivitet eller uppslukade av ett ögonblick.”