Marika Maijala berättar vad det första året förde med sig

Marika Maijala:

När jag skriver det här är det morgon och det finns ännu inga andra i vårt klassrum. Jag hade aldrig trott att jag kunde vara lika lycklig någon annanstans som i min egen ateljé, men den platsen har jag hittat här, i vårt gemensamma arbetsrum.

När jag bestämde mig för att söka till Fria Konstskolan i våras för ett år sedan, befann jag mig på en ganska bra plats i min karriär. Jag illustrerade, skrev, ritade och gjorde animationer i min arbetsö på Harakka. Kanske hade jag redan blivit lite för bekväm med de välbekanta stigarna på ön, alltför trygg i skyddet av min ateljé. Kanske kände jag att jag stod stilla. Jag ville helt enkelt veta mer – om färger, material, andra sätt att tänka och skapa. Jag hade följt målarna i konstnärshuset på Harakka och blivit nyfiken, eller kanske äntligen tillräckligt modig.

Tanken på en skola som fokuserar enbart på måleri har alltid känts farlig för mig – att utsätta sig för andras blickar och kanske kritik inom det område som är det mest värdefulla, sköra och viktiga för mig.

Kanske vågade jag inte söka mig till måleristudier i min ungdom, eftersom rädslan för att misslyckas och bli förlöjligad var för stor, på grund av min tidigare skolbakgrund. Studierna i grafisk design på Pekka Halonens akademi innehöll visserligen också teckning och grunderna i måleri, men fokus låg på annat. Berättande har varit en annan stor passion för mig ända sedan barndomen, och därför förde illustrationen mig med sig.

Det var fint att det redan från början gjordes klart för oss på Fria Konstskolan att skolan och klassrummet är trygga rum, där alla får vara som de är och där allas personliga utrymme respekteras. Jag tror att det också är därför det från första stund har rått en avslappnad stämning i vårt klassrum. Det känns som ett stort tecken på förtroende att alla delar med sig av sina processer, sin osäkerhet och också sina framgångar.

Vid sidan av sina målarstudier ägnar sig Maijala åt löpning, båtliv och skrivande. Det finns också tid för bandet. Som sina förebilder nämner hon Cy Twombly, Joan Mitchell, Helen Frankenthaler, Hugo Simberg, Veijo Rönkkönen och William Blake.

Vad är det väsentliga i måleriet, vad består den viktigaste komponenten av enligt dig?

Under årets kurser har vi fokuserat på att teckna och måla levande modeller efter observation – en gång också hunden Lumous. Det var kanske inte precis det jag hade drömt om i första hand, men modellmåleriet har överraskande nog fascinerat mig. Jag har blivit så entusiastisk att jag kan tänka mig att fortsätta med det även framöver. Att måla människor har också fått mig att fundera över grundläggande frågor – varför jag målar och vad jag vill säga med det. Eller om jag överhuvudtaget vill säga något, eller bara uttrycka, undersöka och söka någon slags förbindelse.

Jag märker att jag funderar på etik i avbildning, representationens problematik, konstskapandets och studiernas historia och ibland även kvävande konventioner.

Jag märker också att jag tänker på modellen, på hens berättelse, som vi får veta om enbart genom ansikte och kropp. Om jag under året blivit inspirerad av mina begåvade klasskamrater, har jag också blivit inspirerad av våra modiga modeller. Jag blir lika berörd varje gång en människa ställer sig framför oss och går med på att bli observerad.

Jag blir rörd. Mina målningskunskaper är ännu inte så förunderliga att jag skulle kunna fånga modellerna särskilt väl, men jag har ändå lyckats fånga några små glimtar. En gest eller ett uttryck, ett leende, riktningen på en blick. I bästa fall, till exempel under de snabba croquissessionerna, uppstår ett samspel mellan modell och tecknare som påminner om en sorts dans, eller performance.

Lärarna ställer mest frågor, snarare än att ge svar. De ber oss att titta ännu noggrannare. Man får aldrig höra ”ganska bra”, men desto mer uppmuntran. Alla lärare är konstnärer och det är den viktigaste orsaken till att jag ville studera just vid Fria Konstskolan. Jag känner att de förstår var jag befinner mig och vad jag kanske kämpar med för tillfället.

Vad är dina inspirationskällor?

Jag är intresserad av både måleri, musik, litteratur och filmkonst. Livet intresserar mig. Jag upplever inte att konsten nödvändigtvis är så åtskild från annan mänsklig verksamhet. Det fysiska i konstskapandet fascinerar mig också – jag tycker om hur heltäckande processen att måla är. Jag är med i den helhjärtat, med mina tankar, känslor, drömmar, med min kropp, händer och kläder täckta i färg. Jag drar min målarvagn genom klassrummet och känner dess tyngd – vissa dagar mer än andra. Jag tycker om hur oljefärgen doftar, hur kolet låter mot pappret. En morgon kom jag sent till en croquisteckningslektion. Jag stannade vid sidan och väntade på pausen och bara lyssnade på rasslet av kol mot papper – ljudet av koncentration. Det var ett fint ögonblick.

När jag sökte till skolan hade jag en ganska romantisk föreställning om vad det innebär att vara målare. I mina fantasier var det kanske något i stil med Céline Sciammas film Porträtt av en kvinna i brand: havets brus, klippor, sammetsveck, starka känslor, stora utrymmen, tystnad, koncentration. Överraskande nog har måleriet visat sig vara precis så romantiskt som jag hade föreställt mig. Jag kan försjunka i det i timmar och glömma allt annat som finns eller någonsin har funnits. Jag saknar inte min telefon. Jag måste påminna mig själv om att äta och gå på toaletten. Men det är också hårt arbete – övning, utveckling, fruktansvärt svårt och ibland ofattbart lätt. Flera dagars arbete kan ge utdelning i en enda blixtsnabb, lätt teckning.

Vad har du fått av att studera vid Fria Konstskolan?

Jag upplever att studierna vid Fria Konstskolan redan under det här första året har gett mig verktyg som jag kan ha nytta av länge. En del är helt konkreta: jag kan grunda duk på flera olika sätt, tillverka kritgrund för pannåer och målningsmedium som använts i århundraden, samt rengöra penslar på ett sätt som belastar miljön mindre.

Tillsammans med mina klasskamrater har vi också ifrågasatt många traditionella arbetsmetoder, och funderat till exempel på veganska alternativ till harlim. Skolan serverar inte färdiga sanningar – kunskap delas, men man får själv välja hur man förhåller sig till den.

Framför allt har jag lärt mig att se – och kanske till och med att förstå lite av det jag ser. Mitt tidigare arbete, kanske också mitt sätt att vara i världen, har byggt på en inre verklighet, en blick vänd inåt. Nu har mina ögon öppnats utåt. Jag ser färger och detaljer som jag tidigare inte visste att jag kunde lägga märke till. Jag förstår att dessa nivåer kan samexistera, och jag ser med spänning fram emot vad allt detta kommer att leda till. Just nu känner jag mig ganska förvirrad. Det hade jag förväntat mig – och det hade jag också varit lite rädd för. Men jag har hittat så många nya sätt att arbeta på, både genom mitt eget och andras skapande, att jag gärna släpper taget om det som varit och rör mig mot något nytt.

Avslutande ord

På veckans målerikurs talade vår rektor, bildkonstnären Elina Merenmies, om hur viktigt det är att också älska själva målandet – mitt i allt kämpande och lärande. På samma sätt som man kan bli förälskad i en annan människa. De senaste dagarna har jag känt att jag förstår vad hon menade. På kvällen kretsar mina tankar kring måleriet, på natten drömmer jag om det, på morgonen vaknar jag tidigt och skyndar till skolan redan innan dörrarna ens har öppnats. Skoldagen känns för kort – klockan fyra märker jag att vi har målat i sex timmar, och jag hade kunnat fortsätta sex timmar till, men andra jobb och livet kräver sitt. Glädjen när något äntligen lyckas i måleriet är kanske samma känsla som när man får kärlek tillbaka. En förbindelse uppstår.

Marika Maijala

• Magister i film- och tv-vetenskap, Åbo universitet
• Grundexamen inom kommunikation, grafisk design, Pekka Halonens akademi
• Ateljé i konstnärshuset på Harakka
• Illustratör, barnboksförfattare
• Född 1974